Här sitter jag vaken tidigt och väntar på att mamma och Rasmus ska komma och hämta mig så vi ska åka till badhuset ^^, Ska bli trevligt. Var dock jättetrött och hade ont i halsen och var täppt i näsan när jag vaknade så först kändes det nästan som om jag hellre hade stannat hemma men nej, det tänker jag inte.

Och nu hade jag lite tråkigt, satt och glodde lite i min allra första blogg och hittade där jag hade skrivit om boken Pojken som kallades det. Så lägger in den här med. Det är delar ur boken, och har ni inte läst den så tycker jag att ni ska göra det, det är hemska att läsa om hur en mamma kan behandla sitt barn, men det är en så otroligt bra bok!

POJKEN SOM KALLADES DET
- Det enda han sökte var kärleken i en familj -

Utan mat, utan lekkamrater, utan en riktig säng och med slagen haglande över honom för jämnan vägrade Dave Pelzer ändå att ge upp. Han hade ingen som kunde hjälpa honom och var tvungen att lära sig att försvara sitt eget liv. Pojken som kallades Det är en bok som vittnar om hur ett litet barn med sin själsliga styrka vägrar kapitulera och låta sin mamma vinna spelet av förnedring. Trots Dave Pelzers låga ålder var det hans andliga övertygelse, hans mod och beslutsamhet som räddade honom. Han kapitulerade inte. Han gav inte upp. Genom sin inre styrka har han istället lyckas vända skam till stolthet.

Jag har inte hunnit med så mkt som jag borde. Jag måste bli klar med disken i tid. Annars blir det ingen frukost, och eftersom jag inte fick någon middag igår kväll måste jag se till att få något att äta. Hon rusar runt och skriker åt mina bröder. Jag hör Hennes hårda fotsteg genom hallen mot köket. Jag sticker återigen ner händerna i det skållheta sköljvattnet. För sent. Hon upptäcker att jag inte haft händerna i vattnet. SMACK! Hon slår mig i ansiktet och jag dråsar i golvet. Jag aktar mig noga för att stå kvar och vänta på nästa slag. Av bister erfarenhet vet jag att Hon skulle uppfatta det som en trotshandling vilket innebär fler slag eller, värst av allt, ingen mat. Jag reser mig upp igen och undviker hennes blick samtidigt som Hon skriker mig i örat. Jag skyggar undan och nickar instämmande när Hon hotar mig. "Bara jag får äta", säger jag mig själv. "Slå mig gärna igen men jag måste få mat." Nästa slag träffar mig så hårt att jag flyger med huvudet före in i den kaklade köksbänken. Jag låter det låtsade nederlagets tårar strömma nerför kinderna medan Hon stormar ut ur köket, till synes nöjd med sig själv. Jag räknar Hennes steg och när jag är helt övertygad om att Hon verkligen har gått sin väg, andas jag lättat ut. Hon kan slå mig hur mycket hon vill, men Hon har inte lyckats beröva mig viljan att överleva.

Jag höll som bäst på att duka av matbordet i en rasande takt när Hon ropade till mig att komma ut i köket. Jag sänkte huvudet när hon började rabbla upp sina tidsgränser för mig: "Dy har tjugo minuter på dig! Bara en ynka minut eller ens en sekund över tiden och du får gå hungrig igen! Har du förstått?" "Ja, jag har förstått." "Titta på mig när jag pratar med dig!" snäste Hon mot mig. Jag lydde Hennes kommando och höjde långsamt huvudet. När jag lyfte huvudet såg jag Russell gunga fram och tillbaka på Hennes vänstra knä. Den hårda tonen i Hennes röst verkade inte bekomma honom. Han bara stirrade på mig med kalla ögon. Trots att Russell bara var fyra eller fem år gammal vid det laget hade han blivit Hennes "lilla nazist" som ständigt och jämt bevakade mig och kontrollerade att jag inte stal någon mat. Ibland ljög han om vad jag gjort så att han kunde få titta på när jag bestraffades. Egentligen var det inte Russells fle. Jag visste att Hon hade hjärntvättat honom, men jag hade börjat bli kall och avvisande mot honom och hatade honom ändå. "Hör du vad jag säger?" Skrek Hon "Titta på mig när jag pratar med dig!" När jag höjde blicken mot Henne ryckte Hon till sig en förskärare från köksbänken och skrek: "Om du inte blir klar i tid, dödar jag dig!" Hennes ord bettyde ingenting för mig. Hon hade sagt samma sak gång på gång i nästan en vecka nu. Inte ens Russell tycktes bry sig om Hennes hotelse. Han satt och gungade på Hennes ben som om han red på en trähäst. Hon var tydligen inte nöjd med sin nya taktik för Hon fortsatte att tjata och tjata medan minuterna tickade iväg och tiden blev allt knappare. Jag önskkade att Hon bara vill hålla tyst och låta mig arbeta. Jag ville inget hellre än att bli färdig i tid. Jag längtade ihjäl mig efter något att äta. Jag fasade inför tanken på ännu en natts sömn utan mat. Någonting verkar vara fel. Väldigt fel! Jag ansträngde mig för att fokusera blicken på Henne. Hon höll kniven i högerhande och hade börjat vifta med den. Inte heller nu var jag särskilt rädd. Även detta hade Hon gjort tidigare. "Hennes ögon", tänkte jag för mig själv. "Titta på Hennes ögon." Jag gjorde det och de såg normala ut för att vara Hennes - till hälften glasartade. Men mina instinkter sade åt mig att det var någonting som inte stämde. Jag trodde inte att Hon skulle slå mig, men jag började ändå bli spänd i kroppen. Medan jag stålsatte mig alltmer såg jag vad det var som var fel. Delvis beroende på Russells gungande och delvis på grund av hur Hon rörde armen och handen med kniven i hade hela Hennes kropp börjat svaja fram och tillbaka. För ett kort ögonblick trodde jag att Hon skulle falla i golvet. Hon försökte återfå balansen och fräste åt Russell att släppa Hennes ben medan Hon fortsatte att skrika åt mig. Vid det laget såg Hennes överkorpp ut som en gungstol som var nära att slå runt. Jag struntade i Hennes tomma hotelser och föreställde mig att den gamla fyllekajan skulle falla platt på ansiktet. Jag riktade all min uppmärksamhet mot Hennes ansikte. I ögonvrån såg jag ett suddigt föremål flyga från Hennes hand. En kraftig smärta strålade ut just ovanför magen. Jag försökte stå upp men benen vek sig på mig och allt blev svart.